[0910]

RAGNARS MINNEN FRÅN BARNDOMEN FRAM TILL 1997.

SMÅBARNSTIDEN

Mina första minnen

Mitt allra första minne är kanske att jag hörde genom väggen hur de tre korna i lagårdsrummet trampade och råmade, och hur deras pladuskor föll ner i träckrännan. Lagården var en del av mangårdsbyggnaden (boningshuset), och rummet för korna var skilt från köket med bara en vägg och en dörr. För att komma till dasset måste vi passera korna till en särskild utbyggnad. Fallhöjden var cirka två meter. I köket fanns en gammaldags öppen eldstad med upphängning för kittlar, trebent kaffepetter och trebenta kastruller. Något år senare byggdes lagårdsdelen om till ett modernare kök med vedspis.

Det var julafton år 1931. Min mor Brynt Brita hade tre dagar innan fött sitt sista barn, en liten dotter. Hon brukade föda sina barn hemma med hjälp av barnmorska, men denna gång var hon svårt sjuk och måste bäras till sjuktransporten på en provisorisk bår bestående av ett lock till en pinnsoffa. Hon måste åka till BB i Ljusdal. Under tiden hade grannen Hansa Kalla vidtalats att sköta hushållet och se efter de små.

Min far Mauritz var mycket orolig och lär ha gått hemma och vridit händerna. Jag var tre år och min lillebror Folke bara ett år gammal. Vi var oroade av att mamma inte var hemma och av allt julstök, och sprang därför omkring som små vildar. Jag ramlade under storarumsbordet och slog bort en nagel mot kanten på en skurhink. Det blödde förstås och jag skrek som en gris. Kalla satte på en klut med gasbinda.

På eftermiddagen kom mamma hem med vår nya lillasyster. Jag stirrade som förhäxad. Någon så liten hade jag aldrig förut sett. Jag och mina syskon stod och tittade på när mor värmde vatten på spisen i det nya köket och tvättade och pudrade den lilla i stjärten. Sedan lade hon på en linneblöja och svepte in barnet i en filt.

Julfirande

Många andra jular minns jag också. Mitt på dagen brukade mor ta in ett stort träkar. Hon värmde vatten på spisen i en stor kopparkittel. Alla vi små blev ordentligt intvålade, skrubbade och sköljda. Sedan blev vi torkade och kammade. Spänningen inför tomtens ankomst steg till det olidliga. Vi kunde inte företa oss någonting utan sprang bara runt och gnällde: "Kommer inte tomten snart?". Men först så skulle en bastant julmåltid ätas med allt vad därtill hör. Girlanger hängdes upp i taket och julgranskarameller tillverkades i kulört papper.

Den julaftonen när jag var fem år (1933) kom Svens Brita (min gammelmoster) och hennes son Svens Anders (Post-Brittas far) på besök från Sör-Säljesta på andra sidan älven. Jag fick för första gången en lanthandelsstrut med hårda, klara karameller. En alldeles egen strut med kanske tio karameller! Det var en stor händelse för mig.

Rätt som det var blev det märkvärdigt tyst. Även de stora satt och väntade. Plötsligt bultade det på dörren och in klev en gammal trött tomte med en stor säck. Tomten ramlade omkull och klagade: "Jag orkar nog inte fler jular!" De roligaste klapparna för oss småkillar var kanoner av trä, som vår äldre bror Ivar hade snickrat.

Jul och nyår förflöt lugnt och händelselöst med läsning av Knoll och Tott och Blixt Gordon, skidåkning och kälkåkning.

Tjugondag Knut gick vi runt och "knutade". Vi klädde ut oss och knackade på hos grannarna.

Knutkalas hölls, som grannarna år från år växlade om med att anordna. Det bjöds på saft och bullar. Obligatoriskt var en tallrik fjolårslingon, som lagts över vintern i en tillsluten butelj. Med socker på var det en delikatess. Julen dansades ut -- alla var med i början. När de stora gått in till sig hade barnen lekar, däribland mörkerlekar. Då kunde pojkarna få ha en flicka i knät och kanske till och med få pussa henne. Det bjöds också på kola, karameller och frukt.

Ny lagård, nytt kök, nytt vatten

Sommaren då nya köket byggdes var rolig. Då fick vi barn sova i nya lagården. Vi kunde föra ett oherrans liv. Vi släpade in brädstumpar och byggde en koja vid pannmuren.

Jag minns också att jag en gång stod i köksfönstret och såg hur min far och min äldre bror Ivar körde skottkärror med jord på landgångar utanför. Det var i samband med färdigställandet av nya lagården. Den tidigare valvbyggda jordkällaren införlivades med lagårdens nya källare och var utmärkt till förvaring av potatis och rotfrukter.

Ett sommarminne i mycket tidiga år var när brunnspumpen skulle ersättas med en vattenledning. Den bestod av nergrävda, genomborrade stockar och gick från den högt belägna kallkällan på andra sidan ån, sedan på åbottnen för att till sist via ett järnrör sluta med en kran ovanför den emaljerade köksvasken.

Kalla vintrar frös vattnet i järnröret. Det blev till att ta till blåslampa, grovsalt och svordomar!

Vad som fäst sig i mitt minne var när stockarna genomborrades för hand av några svartklädda gubbar med hatt och slokmustasch. Jag och mina yngre syskon satt i gräset på gårdsplanen och tittade på.

Småpojkarna

Jag har också ett tidigt minne av hur jag låg i sängen och tänkte. Kanske är det så att barn tidigt ställer sig existentiella frågor. Det var en hisnande, kuslig upplevelse när jag ställde, eller kanske snarare upplevde, frågan: "Vad kommer allt ifrån?" Det var som en mardröm.

Jag och min yngre bror Folke kallades alltid "småpojkarna". Vi låg alltid i samma säng. Vi fick själva fylla vår madrass med kåror (hyvelspån) eller halm. Till en början var madrassen hög och spännande, men den blev snart nedlegad och dammande. En period låg vi skavfötters med vår lillasyster. Folke och jag åt det ena hållet och flickan mitt emellan åt det andra hållet.

Varje kväll vid sängdags gick far en runda och kollade att allt var i sin ordning. Först gick han upp på vinden och kände på skorstensmuren, sedan tittade han på barnen i sina sängar och knäppte upp översta knappen på våra nattlinnen och nattskjortor, för att vi skulle andas lättare. Allt detta gav oss trygghet.
 

När jag blundar stiger min yngre bror fram för min inre syn. Det röda oregerliga håret, golfbyxorna, den veckiga tröjan, gymnastikskorna eller som här, stövlarna. Ansiktet lätt fräknigt, en framtand till hälften avslagen. En nioåring uppvuxen mitt i det vilda Hälsingland, härdad av otaliga slagsmål med både större och mindre antagonister. Folke och jag slogs ofta. Han var inte lätt att klara av fast han var två år yngre. En gång var vi bittra fiender för en halv trasig leksakspistol av plåt.

Vi satt vid den dammiga landsvägen mellan Järvsö och Färila och skrev noggrant upp numret på varje fordon som åkte förbi. Ibland härmade vi deras motorljud med primmande mun och kastade upp en näve landsvägsdamm -- det skulle föreställa bilarnas avgasutsläpp.

Jag kan ännu känna den intensiva lantliga friden under den flödande, oupphörligt lysande solen. Under tidig morgontimma hördes tuppens galande från granngården. Detta ljud spräckte den förtätade tystnaden, som låg som ett täcke över landskapet, men förstärkte samtidigt min magiska upplevelse av alltsammans, som fick nästan kosmiska dimensioner.

Sjukdomar

Nämnas bör det stora antal barnsjukdomar, som vi hade attt kämpa oss igenom. Sulfa och penicillin fanns ju inte tillgängligt. Alla hade mässlingen, påssjuka, kikhosta och influensa. Dessutom hade flera av oss scharlakanssjuka, gulsot, difteri, halsfluss. En av mina systrar och en av mina brorsdöttrar fick polio i unga år. Jag minns när min syster bars ut till sjuktransporten på ett sofflock. Det var en hemsk upplevelse. -- TBC (tuberkulos) var inte ovanligt men vi klarade oss för det.

Uppfostran

Mor hade alltid en mjuk björkvidja på spiselkransen för avskräckning. Det var inte ofta någon fick "riset smaka", men det hände. En gång då jag var fem år lekte jag i kornladan så intensivt att jag inte fick tid att bajsa utan det hamnade i byxorna. Jag blev rädd, hämtade en sillburk med vatten och försökte själv göra mig ren. Men jag upptäcktes och fick offentlig risbastu på naken stjärt utanför lagårdsporten. Sedan var det marsch i säng fast det var mitt på dagen. Jag var förresten till mors förtvivlan sängvätare till uppemot femårsåldern. Kanske har det att göra med att jag inte längre fick plats i mors knä. Det var upptaget av mina två yngre syskon och jag fick stå och klänga och sukta.

Jag minns en söndag då mina föräldrar inte var hemma. Då hämnades jag genom att stjäla deras vigselringar, som låg i en skål på salsskänken. Jag blev avslöjand och straffad förstås.

En annan gång var mina föräldrar på begravning i Järvsö kyrka. Kyrkkaffet hölls på en veranda intill Säljestavägen. Till sin häpnad fick de se mig cykla fram och tillbaka på en stor damcykel framför verandan, iförd smutsiga vardagskläder och stövlar. Men mina föräldrar "åbleka" ingenting, låtsades inte om någonting. Jag glömmer aldrig den svidande känslan av ensamhet i söndagssolgasset som fick mig till detta tilltag.

Vintern

På vintrarna var vi barn ständigt ute och åkte skidor, skridskor, kälke, get, spark. Skridskosegling var spännande och farligt -- en gång var det nära att vi hamnat i en vak. "Get" var en liten kälke fastbunden vid en roterbar stång. Kälkens rundgång gav våldsam yrsel. På skidlöpning var Folke mästare. Redan i tredje klass var han överläget bäst i hela skolan!

Vid isläggningen var det populärt att "slå lake". Genom den kanske nattunna isen såg man laken simma och kunde bedöva den med ett slag av en träklubba. Ibland gick vi längre ut på isen, där det var svart vatten inunder. Det var spännande när det började knaka!

Att åka vanlig kälke var ett äventyr! Kälkarna kopplades ihop så att kanske 10-12 ungar kunde följa med. Den främsta kälken var styrbar. Bara någon av de större pojkarna fick sköta styrningen.

På vintervardagarna åkte hästforor med timmer förbi på vägen intill Brynt. Hästarna hade bimmor (bjällror) om halsen och det spröda ljudet och den solgnistrande vintersnön gav en säregen stämning. Framför lassen satt blåfrusna karlar på hösäck, iklädda läderstövlar, vadmalsbyxor, storväst, pälsmössa och svart, tjock kappa -- smackande ocj svärande. En sådan färgstark gubbe var Vox Anders, född i finnskogen, en otrolig arbetskarl. Han var grov i mun, skrikig och svärjig. -- Det gällde för kälkåkarna att passa sig för fororna!

Våren

Vårarna var en spännande tid med kulspel och lek med rinnande vatten. Jag brukade sitta i timmar utanför huset, leda vattnet i trärännor och göra enkla vattenhjul. Det är kanske det roligaste jag övrhuvudtaget varit med om. Nedanför Brynt fanns en liten men djup vattenpöl. Där fanns stora mängder grodrom. Vi lekte ofta där. Grodornas kväkande hörde till våren.

En gång hade vi en liten majbrasa på en åker. Den brann och glödde hela natten. På morgonen sken solen och vi lekte med glöd, kvistar och utbrända konservburkar. Det var helt underbart! Plötsligt såg vi någon i ett dike. Vi sprang hem och skrek: "Det ligger en död karl i diket!" Far gick dit och tittade. "Äh, det är bara Anell som sover fyllan av sig." Liket steg mödosamt upp och gick till vattenpumpen, fick låna ett glas och drag sju glas vatten i rad.

Till våren hörde också att jag och Folke fick sprätta dynga. Det var ett tungt och illaluktande jobb som vi gruvade oss för. Vintertid var det mest vedhantering som ålåg oss. Det var ett tråkigt jobb som vi aldrig slapp ifrån. För flickorna var det disk och städning som gällde.

Sommaren

Sommartid satt vi mycket på förstutrappen och småpratade i solen. På söndagsmorgnarna tog far ofta ner fiolen från väggen och spelade några ganska genuina låtar med sina grova fingrar. Lappmyrgubbens polska nummer tre kommer jag ihåg. Far höll fiolen mot bröstet och stönade kraftigt under spelandet. Tekniken vr bristfällig men det blev rena och sköna toner. Mor Brita spelade och sjöng till gitarr, mest gamla skillingtryck (visor i tryckta häften till en billig penning).

När jag var sex år hade Tyko köpt ett vackert lackglänsande italienskt durspel. Det hade fyra knapprader i diskanten. Jag fick låna det ibland och lärde mig några låtar.

Tyko ovetandes tog jag dragspelet till några grannar och spelade och sjöng. "Det var på Capri" var min favoritmelodi. Sångaren Sven-Olov Sandberg och dragspelaren Ragnar Sundqvist var mina idoler. För varje framträdande fick jag några ören, som jag samlade i en liten portmonnä som jag fått i julklapp. Den innehöll till slut hela 25 öre -- en jättesumma för mig. Min barndoms största sorg upplevde jag då jag tappade bort portmonnän i skogen under en midsommarutflykt till Hia vid Bodasjön. Trots ihärdigt sökande förblev den borta och jag var otröstlig.

Sol och bad

Hia (Heden) -- varje midsommarsöndag gjorde hela familjen en utflykt dit, medförande korg, innehållande en flaska lemonad åt var och en samt bullar och Mariekex. Vi hade också med oss några filtar, som vi bredde ut i solen i skogsbrynet vid den sandiga ås, som går utefter Bodasjön. Den utflykten var paradiset! Jag glömmer aldrig, då jag första gången genom tallskogen skymtade den mörkblå, glittrande sjön.

Vi lekte och badade vid sandstranden. En gång var en annan familj där med en fjortonårig flicka. Hon kunde inte simma och råkade trampa ner i en linsänkesgrop där hon inte bottnade. Vi hörde förstelnade hur hon skrek på hjälp. Far agerade snabbt -- rusade i vattnet med kläderna på och fick upp flickan.

På sommaren badade vi många gånger varje dag i den å som flyter förbi Brynt. Där finns ett utvidgat, lugnare parti med en träbro. I den djupaste delen finns en stor, flat undervattenssten. Vi kallade den Storstenshällan. För små barn var det alldeles lagom att simma ditut, kanske tio meter. Vi blev duktiga på att dyka och plocka upp saker.

En gång ramlade en tvååring i vattnet vid bron, där det är strömt. Han sögs under bron, kom ut nedanför och fastnade mellan två stenar, vilt stirrande med vattnet strömmande över ansiktet. Vi skrek. Som tur var kom Hansa-Jonke med stora kliv och fiskade upp grabben, en dotterson.

En sommardag när jag var mycket liten, tog min äldsta syster med de yngre i syskonskaran till en liten holme i Bodasjön, kallad Grång. Mamma behövde vara hemma och vila och överlät då ansvaret för barnen på äldsta dottern. Matsäck medfördes och kaffe kokades i en kaffepetter över öppen eld vid stranden. Sedan fick jag leka med den tomma pettern vid det ljusa, glittrande vattnet. Jag upplevde en känsla av fullkomlig lycka! Det är en liten händelse som jag aldrig kommer att glömma.

-----