[0911]

RAGNARS MINNEN FRÅN BARNDOMEN FRAM TILL 1997.

JÄGARSKOLAN

Jägarskolan (1948-49)

(Med foton från första sommarmarschen av Sven Hörnell med assistent. Foton med orange ram blir större om man klickar på dom.)

En dag i sista ring var det värnpliktsmönstring. Resultatet av IQ-testet var 130. När mönstrarna frågade mig om jag kunde tänka mig Arméns Jägarskola i Kiruna (numera Lapplands Jägarregemente) svarade jag ja! Jag idrottade och var inte plattfotad (bara låga fotvalv) -- därför kunde jag duga. Jag hade ingen aning om vad Jägarskolan skulle innebära -- men fick snart veta!

Kort tid efter studentfesten fick jag sätta mig på tåget från Järvsö till Kiruna. Resan tog nästan ett dygn! I Vännäs blev det utspisning med ärtsoppa. Vid framkomsten till regementet fick jag tillslängt mig en stor säck med utrustning. Det var den 22 juni och sommarsolstånd men ändå svinkallt och snålblåst. Vi fick byta alla våra civila plagg mot kronans ute i blåsten. Då förstod jag vad Jägarskolan var för något!

En stenhård utbildning började. Fjolårets utbildade jägare var kvar en tid till. Vi nya stackare stod fascinerade och tittade på deras morgondusch -- 20 minuter i iskallt vatten! Och vattnet är verkligen kallt i Kiruna! Vi kunde inte veta att nästa år skulle vi stå där på samma sätt -- till synes oberörda.

Efter någon vecka åkte vi i min pluton på den första straffexercisen. Tre timmars språngmarsch, ålning medelst hasning, med mera i hällande iskallt regn för furir Wennman. Den mannen glömmer vi aldrig!

Mest minnesvärd var dock vår kapten Sven Körlof. Han hade deltagit i finska vinterkriget och bestod oss med målande historier om sina upplevelser. När de ryska flygplanen anföll hände det att soldater skrikande av skräck försökte gräva ner sig i den frusna jorden -- med bara händerna! Därför var Körlof noga med grävande av skyttegravar. Körlof var den duktigaste militär jag stött på -- hård men rättvis.
 


Plutonen värmer sig vid brasan.

Ragnar längst bak i mitten.

På sensommaren fick vi en veckas permission. När jag åkte hem till Järvsö tog jag med mig en kulsprutepistol jämte 500 skott. Skulle det ha hänt idag hade påföljden troligen blivit fängelse. Det värsta med skottlossningen var att ett bo av den idag sällsynta pilgrimsfalken blev övergivet. En gång i yngre år tog vi hem en unge av pilgrimsfalk. Den var trevlig att ha. Grannen Höst som hyrde av gammelmoster Kerste, matade den med pannkaka som kvävde falkungen så att den dog till stor sorg för mig och Folke.

Åter till Jägarskolan. Vi utbildades i gerillakrigföring medförande hundar, renar och hästar. Vi drillades på alla slags infanterivapen. Mest av allt övades vi på att klara oss själva sommar som vinter, på ödsliga myrmarker och fjällvidder, långt från hus. Övernattningar företogs i sovsäck under cirka en tredjedel av utbildningstiden.
 


Övning med åtta man och en tungt lastad flotte.

Fjällmarscherna var en slags examination, medförande packning om cirka 35 kilo.

Första sommarmarschen

Första sommarmarschen gick från Kiruna till Riksgränsen genom Kebnekaise och var på cirka 30 mil under 12 dagar. Det regnade iskallt och vi var blöta inpå bara kroppen nästan hela tiden.
 

L


Vy mot Kebnekaise (till höger).

På vägen mellan Nikkaluokta och Kebnekaise vadade vi över en bred och strid jokk. Kläderna på underkroppen togs av och fästes på packningen, som bars på huvudet. Balansen hölls med hjälp av en lång påk. Vattnet var nästan nollgradigt så det var en lättnad att komma över.
 


Vadning över strid jokk.

Nedanför Kebnekaise hade vi övningar och övernattade där i fyradelarstält, kapten Körlof likaså. Där han slog upp tältet blev det under nattens regn en rännil, så han vaknade genomsur. Vad vi inte visste var att han hade knäckt ett revben, vilket han inte nämnde till någon.

Dagen därpå besteg hela kompaniet om fyra plutoner (ca 64 man) som det första i Sverige Kebnekaises sydtopp (första uppstigningen i trupp).
 

L


Vi passerade först en stor glaciär.

(Kebnekaise i bakgrunden.)

Själva uppstigningen uppför den nästan lodräta fjällväggen på 300 m blev dramatisk.
 


Vi gick först med rep och upphuggna fotfästen i isen.

Två soldater började skaka av rädsla och fick avbryta.


 

Under den fortsatta vandringen på berg utan rep hördes ett dån som kom blodet att isas i ådrorna. Fotografen Sven Hörnell som gick med under marschen hade en assistent, som klättrat i förväg för att plåta uppstigningen uppifrån. Han råkade knuffa ner ett stenblock på cirka ett ton, som kom susande rätt över oss. Kaptenen skrek "STEN!!" av all sin kraft. Stenblocket träffade dock ett klipputsprång och for i en båge ut på glaciären. En stenflisa träffade kompisen framför mig i tinningen så blodet sprutade.
 

L

Strax nedanför Kebnekaises topp.

Ragnar längst bak.

Den skadade kompisen sitter i snön (trea från vänster).

Skadan gick dock att åtgärda av en sjukvårdare, som lade ett förband.
 

L

Jägarskolan på Kebnekaises sydtopp, ca.2111 m.ö.h.

När vi väl kommit upp på toppen tog Hörnell ett foto av hela kompaniet.

När jag 50-talet år senare besökte Sven Hörnells fotoutställning i Riksgränsen fanns fotot med i den bildsvit som visades!
 

Sven Hörnell fotograferar under sommarmarschen.

Hans foton under hela marschen publicerades i tidningen Se.

Övningsmarschen (inför vintermarschen)

Vintermarschen var något kortare och gick från Abisko till Kiruna, också genom Kebnekaise. Den föregicks av en övningsmarsch om cirka fyra mil. Den var helvetet. Vi fick på skidor sega oss upp för fjällsluttningar, släpande på fullastade pulkor.
 

Så grävning i mörkret av snögropar, som tog flera timmar, och övernattning under snön i sovsäck på renhudar.

Under återfärden till baracken i Abisko beslutade jag mig för att skjuta mig -- jag orkade inte mera -- och den egentliga vintermarschen hade inte ens börjat! Men jag slocknade direkt i slafen, med kläderna på.

Vintermarschen 1949

Tidigt nästa morgon började Marschen med stort M. Den var det djävligaste jag upplevt! Åtta dagars övernattning i snögropar. Andra dagen kom en våldsam snöstorm! Vi grävde frenetiskt gropar, som yrde igen eftersom, tills vi kom ner under snön. Vi låg sedan en fyra, fem man i varje grop och hade det rätt skönt, när vi hörde en skrikande röst uppifrån snöstormen och mörkret. I en annan grop hade de slarvat med ventilationen och alla i den blev försvagade av kolosförgiftning från spritköket. Bara en hade haft kraft att resa sig, skjuta undan ett snöblock från taket, och skrikande varna oss andra.

Efter detta upptäckte vi att vårt tak höll på att sjunka ihop. Vi låg horisontellt ingrävda två meter under markytan. Vi orkade inte mera, det fick gå som det ville. När vi vaknade nästa morgon hade den som låg i mitten taket alldeles ovanför ansiktet. Det blev nog kallare sedan vi släckt alla spritköken.
 

Nära Kebnekaise (i bakgrunden på bilden) fick vi återigen snöstorm och fick ligga stilla två dagar.

Han som låg närmast ventilationshålet fick sovsäcken översnöad.

Nästa dödshot var en lavin, som drog med sig några man med utrustning och allt. De klarade sig men vapnen gick förlorade. Jag åkte strax efter och blev rätt förbluffad av vad jag såg.

En annan gång var jag nära att halka utför ett 300-meters stup. Jag åkte på rygg och ryggsäcken tog tag i några uppstickande stenar. Jag kunde på darrande ben ta mig upp igen.

Vi blev extremt utmattade under marschen, och Björn vägrade fortsätta. "Gräv er ner då, Oskarsson!" skrek kaptenen. Att bli lämnad ensam under snön tio mil från närmaste hus tilltalade inte Björn. Han fortsatte!

På rasterna fick vi själva koka varm dryck. Några var hysteriska av trötthet och skakade så i händerna att de misslyckades med det, och fick fortsätta utan.

Själv klarade jag marschen genom att se till att hålla packningen torr och ordnad så att tyngdpunkten låg nära ryggen. De som hade dyblöt uthängande packning led svåra kval.
 

Sista dagen hörde jag kaptenen tyst säga till löjtnanten: "Bryntse måste vara ohyggligt stark!" Men det var bara ett resultat av planering och en förmåga att koppla bort det yttre.

Jag lyssnade under hela marschen i mitt inre öra till Haydens 88-e symfoni! Det var härligt!

Andra sommarmarschen

Den andra sommarmarschen gick genom Sarek från Tjåmotis till Stora Sjöfallet, cirka 25 mil. Slöhet hade medfört att jag inte blivit befordrad till korpral utan bara var vicekorpral, "vicepitt". Ett kompani från Boden deltog också i marschen, men de flesta av dem låg snart utmattade av trötthet -- eller kanske var det matförgiftning. Nästa dag hade nämligen alla befäl i mitt eget kompani magsjuka och spydde. Jag var den ende som var kry, och fick därför ta befälet över hela kompaniet och gå i marschtäten! Det var en stor dag!

Granaten

Förutom fjällmarscherna är en tre veckors manöver nära Boden minnesvärd. Vi låg två och två i bås. En granat studsade mot en björkgren och hamnade i ett bås. Killarna där kastade sig handlöst över kanten till oss i angränsande bås innan smällen kom.

Militära nöjen

Vid första uppställningen efter skördepermissionen åstadkom fanjunkare Tillberg följande lustiga yttrande med kraftiga väsljud: "Giv akt, manöver!" "Zom ni zer", sa han, "har jag under tågrezan i Vännäz av okänd perzon och av okänd anledning fått mina tänder utzkallade." "Därför får ni ha överzeende med att mitt tal till vizza delar inte är zå perfekt!" Hela plutonen skrattade sanslöst.

En annan gång var jag själv orsak till en komplett skrattparoxysm. Också befälen skrattade så dom grät. Jag stod försjunken i tankar och hade tydligen gjort en egendomlig honnör mitt i en övning.

Under vintern blev jag våldsamt förälskad i en gymnasieflicka, Kerstin Olsson. Hon bodde på Kengisgatan i Kiruna. Jag läste extra med henne och följde också en gång med henne till hennes föräldrar i Vittangi. Senare under min studietid i Uppsala brevväxlade vi i flera år.

Stig Boström

En kväll gick jag till en övning med stadens amatörorkester. Som nybörjare satte jag mig allra längst bort bland andraviolinisterna. Pultkamraten hette Stig Boström. Vi blev vänner. Han arbetade som nattvakt på Kirunavaaragruvan och gjorde sina ronder bärande en skarpladdad revolver. Vi satt ibland i vaktkuren långt in på de ljusa nätterna och hade djupt filosofiska resonemang. Stig bodde i ett rum för tre. Där var det inte lätt att vara.

En dag kom Stig och sa att han skulle starta en firma. Jag lånade honom femtio kronor som jag sedan fick igen. Firman hette Alltjänst, en flyttfirma. Han bodde nu ensam i ett rum och kök. Stigs arbetsdag var säregen. Klockan tre på morgonen drack han en kopp starkt kaffe (kokat i kastrull!) och körde ut tidningar. När han kom hem igen drack han en ny kopp kaffe och gav sig sedan ut och körde ut bröd. Hemkommen tog han ytterligare en kopp starkt kaffe och skar nu en bit torkat renkött och åt. Sedan var han verksam hela dagen med arbeten och körningar till på eftermiddagen, då han fick middag hos sin faster. På kvällen dracks åtskilliga koppar kaffe med och utan torkat renkött.

Stigs firma gick bra. Han hyrde ett uthus hos boktryckare Fabricius, och kunde sedan i sin tur hyra ut ett litet rum åt mig och tre kompisar, Thure, Nils och Uffe. Månadshyran var 25 kronor -- inga tapeter, bara några stolar och ett litet bord. Vi behövde rummet för fester på vår ledighet. Vi drack och skrålade och gick sedan på galej på Folkets Hus, Malmia. Det var vid ett sådant tillfälle jag träffade Kerstin Olsson. Vid ett stånd fick man göra sin egen grammofonskiva. Där kom vi i samspråk och träffades sedan ofta.

Nöjesliv i norr

En annan gång skrålade vi rumskompisar utanför ett hus där fest pågick. Då kom en rasande kille ut och gav mig en kraftig snyting. Jag ville ge igen men blev hindrad av kamraterna.

Första gången jag var rejält berusad var före tiden med hyresrummet. På logementet drack vi grogg på brännvin. Min grogg spetsades i smyg av kamraterna och jag blev kanonfull. Jag minns att jag kröp på händer och knän uppför en backe. På krönet spydde jag som en kalv och nyktrade sedan till.

Vår pluton (9-10 man) hittade på en hel del. En gång sköt vi med skarp ammunition och spårljus från logementsfönstret rätt ut i vildmarken. Detta upptäcktes inte. Däremot blev det polisrazzia när sprängdeg försvann. Polisen undersökte alla skåp och sängar. De knackade till och med på min fiol. Thure åkte fast och utsattes för pressande förhör. Han var mycket ledsen.

En annan gång sprängde vi en surströmmingsburk i tvättrummet en trappa ned. Detta uppskattades inte. Lukten var fruktansvärd. Under hot om anmälan måste de skyldiga städa rent där.

Jag minns när jag som färsk vicekorpral stod framför nyinryckta. Jag var spänd. Mitt i gruppen stod en same som flinade brett och sa: "Äh, ta det lugnt bara." Killen hette Sarri, son i den kända samefamiljen Sarri som bor vid Kebnekaise.

Att bli uttagen för utbildning till värnpliktig officer var inte populärt. Jag slapp lyckligtvis. Men Uffe blev uttagen (det fanns i plutonen Uffe, Iffe, Roffe och Affe!). Innan han skulle rycka in slog han vad med Roffe och mig att han skulle straffa ut sig på två månader. Vadet gällde en festmåltid på Gillet i Uppsala. Genom att spela svårt störd, sömnlös och så vidare, vann han faktiskt vadet!

-----